prometankaren

Då har vi lagt 170 mil bakom ryggen, och ändå är vi tillbaka där vi startade. Det blev en trevlig och innehållsrik resa. Först Falun - Norrköping - Falun i torsdags för att tömma och städa Fredriks studentlägenhet. Det gick utan missöden och lägenheten besiktigades som renstädad. Möjligen får vi back på att vi inte stängt av kyl och frys, eftersom vi antog att nya hyresgästen skulle uppskatta att de var igång när han eller hon dök upp.
Bygget av nya läktare vid Idrottsplatsen i Norrköping pågår för fullt kan vi meddela. Stora betong fundament har rests och jag fick anledning att beundra kranskötare med flera som med stor precision fick balkar och annat på plats.

Fredag morgon, tidigt som attan, startade vi resan mot Umeå. Tobbe kom utramlande vid kvart över sex med tre kuddar och en filt. Han bäddade snabbt ner sig i baksätet, med bältet på. Jag körde iväg strax före halv sju, med Fredrik bredvid mig. Släpvagnet var tung och Saaben fick verkligen jobba. Dessutom är jag ovan med stor släpvagn som är tungt lastad, så det blev en lugn färd mot Umeå

I stoppet vid Tönnebro för frukost såg vi en ung man gå och sopa på parkeringen. Han hade en topphastighet av flera minutmeter. Piassavan svepte så lugnt mot asfalten att hade det varit hjärtslag hade innehavaren blivit dödförklarad.
Efter frukost hade mannen kommit tre meter österut med sitt sopande och försökte där få upp skräpet på en spade.

Vi var imponerade av eon-arena i Timrå. Troligen fick de ny hockeyhall för några år sedan men för oss var det något nytt. Men mest imponerade Högakustenbron som var en upplevelse att få köra över. Landskapet längs Höga Kusten var omväxlande och storheter som Nordingrå passerades med kulturell andakt, man kan väl sin Janne Vängman.
(Där åker ni dit, för ni har antagligen ingen aning).

Väl i Umeå, fick jag återuppleva gamla minnen. Det första var att Umeborna kör med storstadssyndrom, alltså snabbt och ryckigt och nära varandra. Så som man tror Stockholmare kör. Fast de tror dessutom fel. Umebon underlättar inte för varandra i trafiken. Med hjälp av gps hittade vi till Umedalen för att hämta nyckel och sedan in till stan igen för att leta lägenhet.

När vi kom till Tvistevägen fanns bara jämna husnummer och Fredrik ska bo i nr 1. 1A. Fanns inte. Vi parkerade bilen och gick skallgång efter hus med udda nummer. Efter tio minuter hade vi fortfarande bara sett jämna nummer. Dessutom bara stenhus och Fredrik ska bo i trähus.
När vi återsamlades såg vi hustak i skogen några hundra meter bort och vi sa att inget får vara oprövat så efter en mästerlig vändning med det stora släpet åkte vi mot hustaken. Ingen väg gick till taken. Så vi åkte in på en grusparkering och i bortre änden av den gick en gång och cykelväg ner mot taken. Anpassningsbar som man är gled jag försiktigt ner längs gångvägen med hela ekipaget och där dök nr 1 upp. Eftersom vi ändå tagit bilen ända fram var det bara att lasta av och bära in.

Studentlägenheter är små. Den här är ett rum på kanske 16 kvm, med en liten köksavd i gången in från ytterdörren. Mitt emot köksavdelningen fanns toalett och dusch. Totalt 25 kvm. Det kommer att bli jättebra. Bättre än i Norrköping, där samma yta av avdelat i två rum.
Grabbarna tömde släpet på någon timme och vid halv sex lämnade vi släpet på Statiol och vände kylaren hemåt.

Stannade på ett värdshus i Timrå för middag. Det var verkligen gamla tiders hak, med E4 på ena sidan och en camping på andra sidan. Italienska barn inventerade godisdisken gång efter annan utan att finna nått värt att handla. En ryss beställde renstek och öl.
Vi käkade köttbullar, Tobbe, och schnitzel, Fredik och jag. Direkt från frysen och värmt med totalt ointresse.

Eftersom vi en stund kört mot den nedåtgående solen ställde Fredrik frågan:
Varför kan man inte uppfinna en väg där man alltid har solen i ryggen?

Varför kan man inte anlägga fotbollsplaner så att solen alltid är i moln?

I  Sundsvall skulle vi fika hos en kamrat, men eftersom klockan vandrade mot midnatt vågade vi inte ens ringa och säga att vi inte kommer. Det var synd att vi blev sena, för grabbarna skulle tycka om Leffe. Han har rätt humor och vi skulle ha fått en massa nya ordlekar med oss hem. Han är värd att stanna till hos. Fredrik och jag lovade oss att nästa gång, då stannar vi.

Nu är vi hemma. Ska göra det sista, tömma skåpen i hallen, inför renoveringsarbetet som startar måndag morgon.
Om två veckor har vi ett helt nytt kök!

Ge mig ett U
UUUUUUUUU
Ge mig ett M
MMMMMMMMM
ge mig ett E
EEEEEEEEE
ge mig ett Å
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅ

vad blir det?
UME!!