prometankaren

Har räknat ut att de av oss som bäddar sängen varje morgon och lägger tre minuter på det har ägnat sig åt sängbäddning över 1000  timmar innan pensionsåldern. Om man betänker alternativsysselsättningar bör detta betänkas. Nu har sängbäddning aldrig riktigt varit min favoritgren. Ett kraftigt tag i täckets kortända och max två skakningar så ligger det tillräckligt snyggt för min del.

Efter moget övervägande var jag upp och släppte in sonen i natt. Han hade dragit iväg på krogrunda utan nyckel.  Men han såg glad och trevlig ut så jag släppte in honom. Han klappade om mig som tack och stack sedan direkt upp mot sängen. Trappen togs i tre raska steg som vanligt så jag tror att han var i god form.

Idag vaknade jag tungt. Kände mig trött trots god och sammanhängande sömn. Det måste vara dags att ta upp promenaderna igen om någon dag. Ställde in dem i början av veckan då jag blev yr som om jag fick blodtrycksfall. Det är troligast en biverkan av medicinerna så vi gjorde några justeringar. Det tar några dagar innan det biter.

Prometänkarna är nödvändiga. Dels för att jag rör mig ovillkorligt varje dag och dels för att jag får egen tanketid. Går man bara rätt stigar och vägar möter man inga andra pratglada och får vara i fred med sina tankar. Det är nödvändigt att tänka.

Igår var det strålande sol under några timmar mitt på dagen som nyttjades i cabben. En skogstur i sakta mak på små grusvägar. Fantastiskt rogivande. Hann precis hem när himlen slog igen och sedan regnade det resten av dagen.

OS pågår för fullt där borta i Kina. Korgboll idag på morgonen, vilket inte tilltalar mig speciellt mycket. Åtminstone inte förrän finalspelet. Det kommer säkert igång annat fram på dagen.
Funderar i stället på vad klockan är i Kina och om det är i morgon eller igår där. Att det är idag är väl uteslutet om jag fattat rätt. Fast det kanske jag inte har. Att i datorn se efter vad klockan är i Kina är enkelt. Det är mer spännande att klara av att förklara varför. Jag tror att det ibland är i morgon i Kina. Vilket gör att vi sitter och ser idrott som inte hänt än. Det borde väl ge oss fördelar? Kallur, tänk på det!!

Mina barn hade mamma Lisa Kallur när de gick på dagis. Ibland träffade man då tvillingsystrarna Kallur och lillebror Martin. Flickorna var på gång redan då. De var jätteduktiga på att sitta och häcka! Fast sedan lärde de sig att gå och då blev det en helt annan fart. Fast de började nog som gymnaster om jag kommer ihåg rätt. Det där med att springa fort över hinder blev nog naturligt eftersom Lisa alltid ville vara utomhus med sina barn. De var oftast i skog och mark.

Hörde en kamrat berätta i baren: "Jävlar vilken fest jag var på igår. Det var minst 80 % tjejer och 40 % killar!!

Christer Abrahamsson finns det mycket att berätta om. Vi växte upp i närheten av varandra, han blev världsstjärna i hockey. Det blev inte jag. Han snackade ibland fortare än han tänkte. Dessutom var han, och är fortfarande, obotlig optimist och ser glädjeämnen i tillvaron. Han sa bland annat: "Det här skall nog bli bra grabbar, bara vi alla drar åt var sitt håll!"


En gång när det skulle tränas sa han:
"Fan, vilket höjdarväder! En sådan här dag skulle man ha haft en utomhushall att träna i."