prometankaren

Tobias vill inte vara sämre än pappa. Enligt honom är det en prestation om man skulle klara att vara det. Tobias har nedkommit med Pärlan. Pärlan är en Renault 5 från 1988.

Den första resan gjordes i går kväll med hjälp av bogserlina. De första fem kilometrarna, från säljaren till garaget här hemma, gjorde Pärlan hängande i ett snöre efter den fina gröna Saaben. Familjens femte bil har anlänt. Den går att köra, motorn låter som en motor ska låta. Men den måste donas för att bli trafiksäker, därav bogseringen.

När vi kom hem och fått lite mat i oss gick Tobbe ut till Pärlan och de var tillsammans långt in på natten. Undrar vad en tonåring funderar på, där han sitter i sin Pärlan och känner in sin första bils själ.

Pärlan är blå och har dekaler och stripes lite här och där. Rosten visar upp sig i kanter på skärmar och huv. Den har inte varit ute och åkt på ett par år men till våren är det dags igen. Då ska den vara i form för att klara besiktning samtidigt som den ska få tonårsgrabbarnas ögon att tåras av avund.

Cabben förvisas till ladan ytterligare en vinter. Den som varit så glad över att få stå hemma i garaget. Utkonkurrerad av en organiserad skrothög!

På garageinfarten står de nu sida vid sida. Pärlan till höger med garageporten rakt framför sig och Cabben där bredvid, sneglande och småsur.

Tretusenfemhundra kostade Pärlan och efter ytterligare ett antal tusenlappar ska den vara skinande blank, klädd i den nya blåa färgen, ren från rost och med en fantastisk ljudanläggning som antagligen får bilen att hoppa fram efter vägarna.

Saaben känner sig klart överlägsen i all sin prakt. Peugeoten är i Umeå och har ingen aning om den nya konkurrenten. Cabben är sur. Astran vägrar vara i närheten av Pärlan utan krävt, med framgång, att få stå på baksidan. Där står Astra nu i sin ensamhet och funderar på livet.

Min gamla Honda 750C står mellan husen. Helt oberörd av fyrhjulingarna. Fyra hjul! Har de ingen balans i livet?