prometankaren

Så har man då blivit med bil. Efter noga övervägande och många funderingar så blev det en lika dan till, fast nyare. Det blev en Saab. Inte för att jag absolut måste åka svenskt, för Saab har nog inte mycket svenskt i sig längre, precis som svenskarna.

En av lärdomarna är att bilförsäljare är olika mätta. Eller olika hungriga. Volvohandlaren var över huvud taget inte intresserad och efter tjugo minuter lämnade jag hallen utan att någon pratat med mig. Såg de inte potentialen i mig? Ser jag så ovårdad ut att jag inte klassas som köpare av en ny bil, eller ens begagnad? Det var skönt att gå till den bilhandlare som känner mig. Han på Saab. Han plockade fram allt som han visste att jag tyckte om och visste precis var han skulle sätta in stöten. Så valet var egentligen lika enkelt som uppenbart.

Med stor förväntan, som ett barn under Kalle Anka på julafton som vet att efter Kalle kommer Tomten, satte jag mig vid ratten för att lära mig de nya reglagen. I den förra fanns många knappar som såg ut som i flygplan och det gillade jag mycket. De nya reglagen var en kombination av rattar och knappar och den första besvikelsen av olikheten till flygplanen lade sig snabbt. Det här kommer att bli bra. Med lite träning som kommer jag att kunna leka pilot på mina färder mellan Dalarna och Stockholm.

Lekte en stund med den elektriskt inställbara stolen och hittade alltför fort en behaglig inställning. Lossade rattens spärrar och ställde in den också. Därefter backspeglarna. Hittade då en ny knapp. Tryckte på den och med ett väsande kom backspeglarna mot mig och lade sig längs sidorutan. Elektriskt infällbara backspeglar. Det har väl alla. Minnet i stolen kom även ihåg yttre backspegeln på vänster sida. Vilka finesser.

Den förra bilen fick jag extrautrusta med en mugghållare som satt nere mellan sätena. Den här, nya, gröna Saaben innehåller inte mindre än fyra burkhållare. Två fram och två bak! Avancerade saker det där.

Visst tittade väl alla efter mig, där jag sakta gled fram i min nya bil?

Väl hemkommen stod sonen, den äldre, och väntade och han hade inga som helst skrupler utan tog av mig nycklarna och försvann med det gröna underverket. Där stod jag. Under kommande vecka hördes ofta från den äldre sonen, medan han försvann genom ytterdörren "jag tar den gröna bilen".

"Är det du eller jag som fått ny bil", frågade jag.

"Kan du inte ens hålla reda på det, är det nog lika bra jag kör", sa sonen.