prometankaren

Nu ska jag berätta om en kamrat jag haft i många år och som fyller 56 år idag.
Han ska få vara anonym eftersom det kan komma fram känsliga saker.

Leif Öjestedt träffade jag första gången antagligen 1993 när han var inhyrd lärare på Owell som det hette på den tiden. Han lärde ut olika datorprogram för kontoret. Word, Excel och sånt om jag inte minns alldeles fel.
Ett knivskarpt intellekt kombinerat med en lika skarp tunga blev en av mina allra bästa professionella vänner under ett antal år. Med det menar jag att vi umgicks bara på jobbet och att han som sann vän alltid sa sanningar vare sig jag gillade dem eller ej. Det hjälpte mig många gånger att få klarsynta åsikter, och fina insatser i vardagen.
Sedan flera år arbetar vi inte på samma företag, men jag räknar Leffe till mina goda vänner som alltid finns där när det behövs.

På den tiden gick Leffe alltid klädd i de kläder som låg närmast när han fick för sig att klä på sig.
Vid något tillfälle försvann Leffe och stod inte att finna på några dagar. Då han kom tillbaka sa han enkelt att han fått ett bra pris på en resa någonstans, så han drog.
Han åkte till Kina. Ensam. Å andra sidan är dom rätt många där borta redan innan han kom.
Han gjorde fantastiska insatser för att räta upp en verksamhet i Sundsvall.
Han dricker whisky!!!
Egentligen borde jag berätta några anekdoter fom Leffe, men de är så många och alla är inte rumsrena. Om ens nån.

Vi gör så här. Skriv en kommentar om du vill ha en anekdot, så skriver säkert Leffe själv något när han svarar.

Idag stod vårt köksprojekt helt stilla till tio i fyra. Mattläggaren skulle komma sju i morse men kom inte alls. Den ende som kom var målaren. Han målade taket och åkte hem.
Fick ta fram den torraste vd-rösten, krydda den med adrenalin och leta rätt på mattfirmans chef, köksleverantörens chef och måleriets chef.

Att åka till tippen är ett trevligt äventyr. Det är som pensionärer i buffékön där uppe. Otroligt vad folk slänger. Större folksamling än på stan i rusningstid och alla ska fram med sina sopor. Soppoliserna går runt i sina gula uniformer och visar och dirigerar så att brännbart är brännbart och wellpapp är wellpapp.

En farbror, antagligen i min ålder, vandrade runt med en sak i taget. En kartong, en bräda, en trasig låda. När han slängt sin börda, efter att varje gång noga ha läst skylten, tittat på bördan och dubbelkollat, gick han tillbaka till sin Toyota och borstade ut lösa dammpartiklar. Sedan tog han nästa pryl som skulle kastas. Dessutom hade han parkerat så att han effektivt stängde möjligheten för andra att nå tre sopcontainers.
Han var oklanderligt klädd. Ungefär som jag skulle vilja vara när jag ska på fest.


Om du inte har möjlighet att se hur folk äter banan, kan du alltid roa dig med att köpa kiwi och bjuda på. Köp ett gäng kiwi och lägg i en skål. Lägg några servetter, en liten vass kniv och några teskedar i en annan skål, gärna en mindre än antalet gäster. Se till att alla får en kiwi i näven, luta dig tillbaka och njut av tillvaron. Du kommer att få se en kollision mellan uppfostran, möjligheter och "hur fan äter man en sån här".